Krönika om Zionskirche

1981: 2:a gången grundstenen läggs

Grundstenen lades igen den 5 juni 1981. Den nya Zionkyrkan var en gåva från Lutherska världsförbundet till den sachsiska statskyrkan i DDR och uppfördes med stöd av Svenska kyrkan. Under 18 månader byggde vår församling sin nya Zionskyrka med svenska material, svenska ledande montörer, anställda vid Dresdens kyrkobyggnadsvarv och egna mycket duktiga specialister under den svenske byggledaren Erik Granboms kärleksfulla ledning i cirka 8.000 arbetstimmar. Fyra reliefplattor i sandsten, som bärgades från ruinerna av den gamla Sionkyrkan, införlivades i klinkermurverket.

Mittpunkten i församlingshemmet är kyrkan med sin limträkonstruktion. Den är 10 meter hög på sin högsta punkt och rymmer 120 församlingsmedlemmar. Altaret, läktaren och stolsraderna bildar en cirkel. Församlingshemmet är sammanbyggt med kyrkobyggnaden och har en kvadratisk grundplan och tältform som en rektangulär byggnad med en anslutande byggnad. Byggnadens övre våning är en stolp- och bjälklagskonstruktion med beklädnad av klinkertegel.

1982: 2:a invigningen

Den 31 oktober 1982 kunde vi inviga vår nya kyrka tillsammans med regionbiskopen Dr Johannes Hempel, den svenske biskopen i Skara, Dr Helge Brattgard, och vår mångårige församlingspräst Michael Kanig.

Krucifixet framför stjärnhimlen, som hänger på väggen till vänster om altaret, är ett lån från den statliga myndigheten för kulturminnesvård. Vår tidigare kyrkvaktmästare, Dr Fritz Löffler, hittade det 1983 i Riksantikvarieämbetets samlingar och dess exakta ursprung är okänt. Den kan ha skulpterats omkring 1480 i Schlesien eller Sudetenland. Ernst Kiesewetter restaurerade och ramade in den mellan 1983 och 1984. De assisterande figurerna av Johannes och Maria kunde inte längre återfinnas. Endast gloriorna till vänster och höger om korsstammen och skuggorna som tornar upp sig i den mörkare blå himlen påminner oss om dem.

Rummets goda akustik möjliggör sofistikerade kyrko- och kammarmusikarrangemang. På 1980-talet kunde församlingen inviga en liten Sauer-orgel, som smälter in harmoniskt i den moderna, ljusa kyrkorummet. I kyrkans massiva källare finns församlingshemmet med plats för ca 90 personer.

1908: Nedläggning av grundstenen

Har vi fantasi nog att föreställa oss grundstensnedläggningen för den första Zionkyrkan den 27 juli 1908? Många människor från stadens centrum lär ha kommit, herrar i höga hattar och damer i stora hattar, för att samlas kring det sandstensblock som låg där mellan ängarna och potatisåkrarna, för på den tiden började ängarna och åkrarna strax bakom centralstationen. Det fanns varken en församling eller ett kyrkoråd som hade kunnat ge den planerade kyrkan ett namn.

Men grundstenen måste läggas, vilket föreskrevs i testamentet från den katolske verkstadsindustrimannen Johann Hampel, vars fabrik låg på Zwickauer Straße. Som universell arvinge lämnade Hampel staden Dresden en förmögenhet på tre kvarts miljon mark, som skulle användas till att bygga en protestantisk kyrka i stadens södra stadsdelar, där han och hans hustru skulle få sin sista vila. Grundstenen skulle läggas inom fem år. Om staden inte accepterade detta arv eller om något av dessa villkor inte uppfylldes skulle arvet tillfalla den katolska kyrkan som skulle få använda det hur den ville.

Det tog till slut fyra år att bygga kyrkan i jugendstil efter ritningar av arkitekten Baurat Graeber. Designen var modern och värdig i enlig het med dess syfte. Sandsten var byggnadsmaterialet ända upp till taket, medan hela tornet var tillverkat av rikt ornamenterad koppar. Tornet var 50 meter högt och bars upp av en komplicerad järnkonstruktion. Den totala kostnaden för byggnaden uppgick till 531.000 mark.

1912: Invigning

Kyrkan invigdes den 29 september 1912 av superintendent Dr Kötzsch med orden”Från Sion bryter Guds sköna prakt fram”, titeln på altartorget. Invigningspredikan hölls av präst Droese, som var den förste prästen i Zionsförsamling. Den fulla skönheten i kyrkans interiör baserades inte på enskilda dekorationer, utan på de övergripande linjerna, valet av färger och design. Den konstnärligt betydelsefulla predikstolen i brons stod i mitten där det rymliga koret mjukt övergick i kyrkans mittskepp. Konstverket hade utformats av kyrkans byggmästare Baurat Graebner själv. Det skymde inte sikten mot altaret från någon av sittplatserna. Bänkraderna var svagt stigande och placerade i en solfjäderform, vilket gav plats för 1.100 gudstjänstdeltagare. Kyrkan välvde sig uppåt i mitten av byggnaden och dominerades av ett vitt marmorkors på altaret.

Den vackert klingande orgeln var den första orgeln i Sachsen med helt elektrisk traktur och stämmor och byggdes av den välkände orgelbyggmästaren Jehmlich från Dresden. Motiven till de två oljemålningarna på altarväggen och de moderna glasmålningarna på kyrkans sidor skapades av den lokale konstnären Bernhard Müller. Från grundstensläggningen till invigningen av Zionskyrkan 1912 pågick en omfattande byggnadsverksamhet i Dresdens södra förorter, vilket resulterade i en församling med 5.619 medlemmar.

1945: Förintelse

Under bombnatten den 13 februari 1945 brändes kyrkan och 90 procent av församlingsmedlemmarnas hem i Dresdens Südvorstadt ner.

1949 byggde ungdomar en barack för den protestantiska studentgruppen på gården intill kyrkoruinen, som hade skänkts av den svenska hjälporganisationen. Från 1956 användes den broderligt av studenterna och den nybildade Zionförsamlingen tills den blev för liten för studenterna och de flyttade ut.

I 33 år bodde församlingen och alla dess verksamheter i denna barack. Samtidigt använde den de två ombyggda sakristiorna i kyrkoruinerna.

Under dessa år var biskoparna Dr Hugo Hahn och efter honom Dr Gottfried Noth ledare för den sachsiska statskyrkan. I samband med sin 60-årsdag 1965 fick biskop Noth ett löfte av Lutherska världsförbundet om att en kyrka skulle byggas på en plats som han själv skulle bestämma. Svenska kyrkan skulle ta över förverkligandet av detta projekt. Under de närmaste åren gjordes försök att förverkliga detta löfte på 12 olika platser i Sachsen. Gång på gång misslyckades de på grund av ”objektiva svårigheter” som de statliga myndigheterna i DDR hävdade. Från 1980 cirkulerade ryktet i vårt samhälle: ”Kanske får vi kyrkan som en gåva från Sverige.” Optimisterna började då rensa tegelstenar och belönades.